det känns ibland som om allt redan finns där att allt ska blir bra, men i nästa sekund så känns det inte alls bra. jag tror och förväntar mig saker men i stället så blir jag bara besviken. är less på det, är less på sådana människor som får mig att känna på det viset, är less på att kämpa och lägga ner tid på något som egentligen inte alls är värd nånting utav mig. men samtidigt så älskar jag och det är det viktigaste i mitt liv så varför känner jag som jag gör?!

jo, för att bete sig på det sättet och gå omkring o svina sig är så jävla vidrigt att tänka. jag vill bara spy när jag tänker på det, jag tänker på det och samtidigt på hur mycket jag älskar.. jag har fasnat mellan två jobbiga saker, och det känns som om jag alltid kommer att vara där. jag tror att jag vet, i ena sekunden funkar det men i den andra sekunden så förändras allt på en minut.